Suck och åter suck

Ibland blir det inte som man hade tänkt sig. Varför kan inte saker och ting få vara riktigt bra någon gång? Alltid ska det vara något. Jag visste att de skulle bli jobbigt att bli vuxen, men inte riktigt såhär. Livet är fan inte en dans på rosor. Önskar jag kunde vara en aning mer känslolös, inte helt men lite.

Leker jag inte tillräckligt med Troy får jag dåligt samvete, även om jag leker i timmar varje dag får jag dåligt samvete. Tycker jag att det har varit en jobbig dag eller natt, och låtit Troy skrika i 5 minuter så får jag dåligt samvete och känner mig som en dålig mamma.
Äter jag onyttigt får jag dåligt samvete, dricker jag får jag dåligt samvete. Går jag ut och roar mig får jag dåligt samvete, tränar jag inte får jag dåligt samvete, gör jag av med pengar får jag dåligt samvete, städar jag inte tillräckligt ofta får jag dåligt samvete, jag har säkert glömt något.... Hänger det på självkänslan? Självförtroendet? Hur jag än gör får jag dåligt samvete, och det börjar tära på mitt psyke. Jag vet att ingen är perfekt, men måste man komma dit för att slippa det dåliga samvetet?


Helgen blir inte som planerat, men det blir nog bra ändå. Imorgon ska jag träna, plugga och sedan tänkte jag ta med mig Troy ut till skogen och plocka pinnar och kottar och ta med gott fika :) De tycker han är kul dessutom är det bra med frisk luft. På lördag tror jag att jag ska ta med mig Dojje och åka på drakborgen, kanske att Maria och Bon vill följa med? Ska höra med dem. På söndagen ska jag träna, och mer än så blir det nog inte. Får se. Sedan blir det en riktig träningsvecka med nyttig mat och massa massa MASSA plugg. Och därimellan ska jag endast vara med min älskade son! Som betyder ALLT.

Det är nog bara vi själva som kan bestämma om vi ska ha dåligt samvete eller inte. Och varför man har det, det undrar jag oxå?! Kan vi inte bara sluta att ha det? Vi ÄR jättebra mammor, jag vet det!



Att vara mamma, göra karriär, ha ett perfekt hem, vara smal och snygg, vara en perfekt flickvän, kompis osv osv är en ekvation som är OMÖJLIG att lösa! Det är lika bra att inse att vi duger precis som vi är. Vi duger mer än väl dessutom!



Och jag tror att den enorma kärlek som vi har till våra barn gör allt för dom. Den räcker liksom för att dom ska må bra.