Ja, vi har vetat redan från födseln att vi har fått en bestämd liten herre, men denna otrliga vilja, trodde inte jag kom fören i 2års åldern, eller är det trots? Eller är det viljan som är OROLIGT stark? Jag gissar nog på viljan. Som idag, hämtade jag gullungen på dagis, sedan gick vi ner på komsum för att handla lite.
Ja, och VARJE gång vi är på affärn ska ha plocka smågodis, så jag sa åt honom lungt och sansat att vi inte skulle plocka något godis. Ungen blir vansinnig, lägger sig på golvet, sparkar med fötterna och skriker, jag får släpa han till kassan och lägga han på golvet där medans jag betalar, folk överallt som glodde som nå miffon. När betalningen va klar fick jag dra upp han från golvet, han drar mig i håret och skriker och biter ihop tänderna, därefter får jag PRESSA ner han i vagnen, för gå ville han inte heller utan la sig bara raklång ner på golvet. När vi väl kommer ut lugnar han ner sig och dricker lite festis.

Lillgubben, han har börjat banka sitt eget huve i golvet eller backen också, när han blir arg. Vad ska man göra när dom gör såhär? Ju mer jag försöker prata med han ju mer arg blir han. Ja, det är inte lätt att vara liten alla gånger.

Men en sak vet jag, och det är att jag älskar min lilla guldklimp över allt annat. Räcker med ett leende efter et utbrott så smälter man igen :) Mammas godis!