Han va lite lite snorig, bara lite. La han i vanlig ordning i våran säng och han somnade fort, som vanligt. Så sitter jag framför tven och hör ett hest skrik, går jag in och Troy låter konstig på andningen och är jätte ledsen, men det går till sig och han somnar om. En kvar senare hör jag ett GALLskrik, fast ett hest skrik. Springer in till sovrummet och Troy ligger och viftar med armarna och drar efter luft, och hostar samtidigt, hostningen är liksom alldeles tjock eller vad jag ska säga, precis som att det är en kniv i halsen på han... jag tar upp och och försöker lugna ner han. Han sträcker sig bakåt och gråter och drar efter andan. Luft får han ju, men har det skit jobbigt med andningen. Så jag ringer sjukvårdsrådgivningen men får såklart sitta i kö, får lite panik och ringer Johans mamma som kommer som ett skott. Hon hann före innan sjukvårdsrådgivningen ringde, men tillslut ringde dom och rådet vi fick var att vira in han i ett täcke och gå ut med han i friska luften, sagt och gjort. Det blev bättre, han somnade om och vaknade 1-2 gånger i timmen fram till kl tolv på natten, och det blev värre. Så vi ringde dom igen, och fick prata med en annan TREVLIG dam som gav oss rådet att ringa 112. Ambulansen kom och Troy blev bättre, och allt såg bra ut på han.Och dom trodde inte att det var krupp. Men ambulanskillarna pratade med en läkare nere på sjukan som ändå tyckte vi skulle komma ner.

Så jag och Troy fick åka ambulans till Stöde där en taxi mötte upp oss (då det inte var akut tydligen), så från stöde fick vi alltså åka taxi. Troy va så himla duktig. Väl framme på akuten fick han inhalera adrenalin och nått mer, och både läkarn och sköterskorna var brydd varför han inte hade fått gjort de i ambulansen. Sen fick han kortison och hostmedicin! Mot krupp alltså, falsk krupp som det heter. Man ska ALLTID lita på sin magkänsla.

Vid halv 5 kom även pappa Johan och moffa från Oslo, Troy blev överlycklig över att Johan kom :) Kort därefter att pappa släppte av Johan kom taxin och hämtade oss och vi for hem till Ånge igen.

Natten mot lördag var det dags igen, fast denna gång öroninflammation. Tog sig för örat och skrik aj :( Va bättre imorse men på eftermiddagen fick han feber och hade ont igen. Bara att sätta sig i bilen och åka ner till stan igen, in på primärvårdsjouren och ja, läkarn sa att bubblan på trumhinnan va så stor att den skulle spricka när som helst. stackarn! Kommer ihåg själv hur jääävla ont det gör. Fick medicin och pratade även om en remiss då han har haft så många örininflammationer på så kort tid. Jag fick ju operera in rör i mina öron när jag va liten, kanske blir likadant för lilleman :(

Vi är kvar i Haga så han slipper åka nå mer bil. Nu efter alvedon och andra mediciner sover han gott. Har inte varit gnällig eller ledsen eller nånting, konstigt. Han är så duktig våran lilla kille <3 Lät läkarn titta och klämma och känna. Lillhjärtat.

Johan är ute med grabbarna på stan och jag sitter och tar in allt som har varit, känner mig hyffsat tankspridd, glad, förvirrad, förväntansfull.... allt på samma gång! Men en sak vet jag, och det är att jag är världens lyckligaste tjej!

God Natt.

Blev inte mkt sömn den natten eller dagen. Men det gjorde inget, huvudsaken det gick så bra som det gick :