Jag kom och tänka på nu, hur resan som mamma har varit det första året.
Vill börja med att säga att det är det underbaraste man kan vara med om, jag har aldrig vart med om en sån känslovåg som när Troy las på min mage. Och timmarna efter det, man låg vaken i dagar och bara tittade på honom och tyckte att han va de finaste man hade sett. Samtidigt som rädslan va där, va rädd att han skulle sluta andas och att han skulle försvinna ifrån mig.

Timmarna efter att han hade kommit blev jag så otroligt rädd. Så fort han rörde på sig, så fort han hostade till så fick jag hjärtklappning och tröck på larmknappen inne på BB så personalen fick komma, jag tyckte han andades konstigt, första natten plingade jag på knappen säkert 30gånger och då överdriver jag inte. Jag lät knappt Johan ta i han, bara jag fick göra det. Alla som va och hälsade på, frågade jag inte om dom ville hålla i han. Utan jag ville bara att han skulle vara i min famn. Johan fick knappt byta en blöja. Då han fick gulsot (vilket jätte många nyfödda får) trodde jag han skulle få hjärnskador, då jag frågdae läkarn va de värsta som kunde hända, och han sa att de va att dom får hjärnskador om man inte upptäcker det i tid, vilket man alltid gör. Men det ettsade fast i mitt huvud, hjärnskador. När vi gjorde sista läkarkontrollen innan vi åkte hem, så tyckte läkarn att hon inte fick nån ljusreflex på hornhinnan på ögat, fick då remiss ner på ögonkliniken, men där fick dom ljusreflex. Men vi fick ändå en ny tid om en månad så en till fick titta för säkerhets skull. I en månads tid, gick jag runt och va rädd för att han va blind på ena ögat. Konstigt att inte Johan fick spader på mig :) Men den där överdriva rädslan gick över, efter nån månad.


När Troy blev 4 månader, vände hans sovning totalt. Från att ha sovit hela nätter (med undantag för att ammas 1-2 gånger på natten), till att vaknade vare och varannan timme och gnällt. Han har varit OTROLIGT MAMMIG, när vi va borta hos folk va han som orolig mest hela tiden, ingen annan fick hålla i honom knappt, ibland fick inte ens nån titta på honom så blev han ledsen. Så det resulterade ju att man inte kunde ha någon avlastning. Kunde liksom inte be mamma komma hit och hjälpa mig när det va som värst, när man hade sovit 2 timmar per natt en hel vecka, för han vägrade va hos nån annan än mig eller Johan. Sen första gången han fick ett anfektanfall, han skrek så han tuppade av, svimmade. Där stod man, med en liten avsvimmad bebis i famnen och tror att han dör. Mamma min va också med om det en gång när hon skulle ha honom när jag gick ner till tvättstugan. När jag kommer upp står mamma och bokstavligen SKAKAR och säger att jag ska ta honom, fick ju för mig att hon hade råkat tappa han eller nått eftersom hon va så rädd. Sedan berättade hon vad som hade hänt, och att hon också trodde att han höll på att dö, och hon grät, verkligen grät av rädsla. För ingen av oss visste ju vad det var för nått.

När han va 9-10 månader, när jag slutade amma  vände allt... verkligen allt. Han tog nappen, han sov hela nätter (förutom välling en gång på natten), han kunde vara på golvet själv i några minuter utan att vilja upp i famnen, han kunde vara i andras famnar i längre stunder utan att bli ledsen.

Jag har fått för mig (detta är väldigt långsökt), men min tro. Det är att när han föddes, så fick vi ett otroligt starkt band, för jag va så himla rädd om honom och lät ingen annan hålla honom. Men sen även, när Johan va liten, han va också otroligt mammig, och va det väldigt länge. Och alla barn är väl mammig, men Troy har varit och är fortfarande väldigt, otroligt mammig.

Skulle faktiskt vara mysigt om jag och Johan kunde göra något på tumanhand snart, typ en bio eller nått. Vi har ju inte lämnat bort honom till någon än. Och jag vet inte om jag klarar det riktigt än, känns inget bra varken i magen eller hjärtat att veta att han kan skrika sådär hysteriskt för att han vill till mig eller Johan.

Jag trodde verkligen inte att man kunde vara så rädd om en människa. Jag hade ju mina aningar om att det skulle vara en känsloberg och dalbana att få barn, men gud... det va bergochdalbana gånger miljoner :)


Jag älskar Troy så otroligt mkt, är så glad att just han är Troy, och mitt barn! Han har fått mig att bli en mycket starkare människa, han har fått mig att inse vad som är viktigt är livet!! Han är mitt liv, mitt allt!


Nu ska vi måla!