Måste bara få ut mig lite ilska.


Folk som pratar om och kommenterar saker om barn, och tror sig veta saker, och jämför barn med andra... som inte ens har några egna och inte ens har en aning om vad det handlar om att ha egna barn, tycker jag kan slänga sig i väggen!

Troy har varit en rätt så krävande bebis, och väldigt bestämd ända som födseln. Hade lite problem med magen från början också. Har skrikigt rätt så mycket om dagarna, skrikit så vi till o med åkte ner på akuten med han för vi trodde det va ngt fel, te x pungbråck, öroninflammtion eller liknande, men det va ju gaser och magont.
Han har skrikigt så han har blivit alldeles blå/lila och tuppat av.
Sen han va 4 månader har han inte velat sova på nätterna, vilket jag tror kan avra nattskräck eller drömmar, då han knappt är vaken då han skriker. Han sov alltid i sin säng fram tills då. Nu sover han med mig, vilket inte gör mig ett dugg.
Alla gör vi olika, och alla barn är olika, men JAG tycker Troy är för liten för att sova i eget rum, och dels så ammar jag fortfarande också, och tycker det känns otryggt att inte ha han i vårat somrum också.


Att sen folk påpekar att vi kanske har gjort ngt fel, för att han skriker så mkt på nätterna och inte sover i sin säng, att vi kanske har tagit upp han för snabbt så fort han har skrikigt, för "en del" som är lika gammal som Troy sover ju till o med i eget rum och sover igenom hela nätter.
Och att sitta och säga sånt, när man inte ens har egna barn... får mig att koka inombords. Vad vet du egentligen? Skulle vara himla TREVLIGT att se sen om du får några egna barn, då ditt barn skriker tills det tuppar av, och kanske till och med ligger o krampar... eller om tårarna bara sprutar, för att ditt barn vill ha närhet, om du fortfarande tittar på och låter det ligga där och skrika. Gör du det, anser jag att du inte har ngt hjärta, inget hjärta alls.



Imorse hände det som inte fick hända. Troy rulla ut från sängen och ner i golvet, jag låg och sov och vaknade av en hård duns, och hittade Troy på rygg på golvet. Jag fick panik, hjärtat bultade 3958290587239 gånger för fort... Troy grät inge länge utan tittade mest bara på mig o flinade. Jag höll tillbaka gråtet och ringde Johan som va på jobbet, jag va så chockad så jag vet inte vad jag sa. Jag kunde iaf inte nret till sjukvårdsupplysningen, så han kom hem såklart. Vi ringde och det va ju inge fara med han.
Och att även där kommentera, att sängen va ju inge hög...balblabla... näe, men vänta... din 7 månaders åker i golvet med huvet före, är det konstigt att man blir orolig och upprörd??


Alla barn är olika. Jag skrek inte en gång, i princip...somnade klockan 6 på kvällen, sov till klockan 6 på morgon, somnade om och sov till 9. På dagarna sysselsatte jag mig mest själv eller låg bara o titta på mamma eller pappa. Syrran va likadan.
En del får barn med kolik som skriker dygnet runt tills dom är 1 år... dom mammorna & papporna beundrar jag, hur man klarar det, men man är starkare än vad man tror.


Gud jag är så trött på personer som ska tro sig veta saker,