Samma dag som vi skulle åka hem från BB, när vi gjorde den sista rutinläkar-kollen.. ville inte Lille Troyen ligga still när läkarn skulle undersöka ögonen hans, hon tyckte att hon inte fick någon riktig ljusreflex på linsen hans... "ni får remiss ner på ögon"..pang bom in på rummet, ingen förklarade nånting alls... där satt vi som två frågetecken.. jag brast ut i gråt och grät hejdlöst, trodde ungen va blind eller nå sånt... eftersom ingen sa ngt.
Det är ju så j*vla stressigt där inne på BB... har jag också förståelse för eftersom det är många bebisar som ska undersökas. Men jag va helt förstörd... först gulsoten och nu det här... Ja, en barnmorska kom in på rummet och såg hur upprörd jag va... så antagligen sa hon åt barnläkarn... så hon kom in på rummet och bad om ursäkt och förklarade att dom är jätte noga och att det är bättre att en specialist får titta noggrannare men att det är nog ingenting.
4 timmar senare får vi äntligen komma ner på ögonmottagningen... där ser dom inget alls, TACK OCH LOV.
Men som vanligt, som vill dom dubbelkolla.
Såå, vi får en ny tid..idag. Vilken väntan!!! En barnögonläkare tittade... och det vaa ingenting. Hon berättade...att en del barn kan födas med gråstarr.. och att man då får göra en liten operation och att det inte alls är ngt farligt. MEN FEL ATT NÅGON ANNAN LÄKARE HAR SAGT DET TIDIGARE DÅ???? Guud, jag som har varit så orolig.
Troy va såååå duktig så...älskade bebis!

Sen gick vi glada och lättade på Birsta en sväng och handlade bodys, byxor och ett par jeans åt lillemannen våran!=) Sedan åt vi på max, mumms.
Därefter brummade vi hemöver, för då hade vi tid på bvc för en rutin-hälsokontroll på lillherrn här... Allt såg fiiint ut, han låg och flinade åt läkarn mest hela tiden =)


Alltså, man oroar sig hela tiden!!! Idag är den bästa dagen på länge, då jag vet att allt är bra med han!!!! Jag känner mig som en ny människa, bara för det där med ögat... jag är världens lyckligaste!!!



Förlossningen va en fruktansvärd smärta... men känslan jag hade de första kommande dygnen... va MKT värre. Alltså, känner alla mammor så??? Jag trodde han skulle sluta andas, va nervös så fort läkarn skulle titta på han, man grät ocjh grät och grät och grät... man grät för att han va så fin... man grät för att han grät... man grät av lycka... dessa känslor va så omtumlande så gud vet vad. Jag ville inte att nån annan än jag skulle hålla i han, då mamma o syrran va på BB frågade jag inte ens om dom ville hålla han, knappt jag ville att Johan skulle göra det, jag ville byta blöjor på han själv, ingen annan... så fort nån nös i min närhet blev jag lite bekymrad att tänk om Troy blir smittad, då vi skulle åka i bilen hem för första gången va jag så rädd så jag vet inte vad....haha! Ja ni hör ju!
Allt börjar kännas så himla mkt bättre nu, dom där "konstiga" känslorna börjar försvinna!

Jag förstår nu vad min mamma och pappa menar med, att känslorna för ens barn går inte att beskriva, man gör allt för dom, man skulle dö för dom!!! Finns liksom inte ord för känslorna!



Förresten hann vi med att kuta upp till nya lägenheten som mamma o pappa köpt som dom håller på och renoverar..och jäääklarns va snyggt det blir!!!!! Stackars pappa bara som jag tror kommer få en hjärtinfarkt snart... flytta ur en lägenhet, flytta in i en annan lägenhet samtidigt som man renoverar ALLT + att ett helt j*vla hus+två stugor+garage ska vara klart och utflyttat innan 1 maj...OCH dom åker utomlands ikväll..... hujeda mig!!!




Nu är hjärtat mitt och repar, mitt andra hjärta ligger här bredvid mig och sover.. och jag sitter här och funderar på vad man ska äta till middag senare... en promenad då Johan kommer hem iallafall!!!!


Maria, tack för att du lyssnade på mig i lördags!! Du är bäst! Vi alla här saknar er, snart ses vi... och då har Troy en kusin !!! =D