Det känns som att jag packar på mig själv alldeles för mycket, jag packar på mig ANDRAS känslor och gör dem till mina. Jag är som en beskyddare, försöker att vara men det blir bara helt fel.
Jag har aldrig tänkt på detta förut, att jag gör såhär... det slog mig idag, då jag höll på att svimma när jag lagade mat, höll på att svimma av överflöd av känslor, ångestladdat. hjärtklappning och stickningar i armar och ben.
Tänk er att ni blir så rädd och orolig att det slår över till ilska, en sådan ilska att jag inte kan förklara.

Jag orkar inte ha det såhär, jag orkar inte vara arg, förbannad, ledsen så fort det blir något. Egentligen rör inget av detta mig, på något sätt. Men ändå, mår jag som jag mår och känner jag som jag gör.
Vill bara skrika rätt ut, få ur mig allt ting, SPY ur mig alla känslor. Jag behöver verkligen ett bollplank känner jag, nu hade jag behövt Nanna!
Jag önskar bara att jag kunde släppa allt, låta det vara.... varför kan jag inte????????????

Samtidigt när jag går runt och grubblar hela dagarna, blir jag så rädd att det ska påverka livet där inne i magen, för vad vet man.


Johan & Troy, ni är mina guldklimpar!