Varför?
Det är mest det som har varit, jag fattar inte... det är ju sååå längesen, flera år sedan! Och egentligen så är det skitsaker, som hela tiden kommer tillbaka i skallen på mig, det vill inte försvinna... Jag önskar jag kunda koppla bort det!
En del har säkert en helt fel syn på mig, den jag va då... var jag inte egentligen... den riktiga Therese, är den jag är idag och har varit i några år nu!
! Jag trivs så otroligt mkt bättre med mig själv idag, jag kan till o med säga att jag har lagomt med självförtroende och självkänsla, utan att ljuga! Jag tappade bort mig, men hittade igen mig själv, när jag grävde tillräckligt djupt =)
Men, åter till mina tankar...
Som igår kväll, jag o Johan låg i sängen o surra en massa, så kom vi in på döden... helt plötsligt får jag världens dödsångest! Att vi människor går och förtränger att vi en dag ska dö.. för alla ska vi dö, så är det ju bara! Jag är livrädd för att dö, det har jag ALDRIG varit förut... men nu.. nu är jag livrädd! Jag till och med började tänka att kanske man ska börja ta tåget istället för bilen när man ska nånstans...hahaha... ja ni hör ju! Jag låg vaken skitlänge...
Jag har blivit mkt mer rädd för saker nu, förut va jag inte rädd för nånting... nu är jag rädd för att dö, skirrädd för kusar/kryp, har lite fobi för att bada då jag är lite skraj för fiskar/bävrar, åkrädd, orolig att de ska hända Troy ngt... orolig till o med när min pappa kör motorcykel... de måste va hormonerna...jag ser ingen annan förklaring... haha!
Igår va vi nere på Forsön och blev bjuden på grillat, mkt gott o trevligt! Idag har vi solat o myst en massa... och ätit tapas, muuuummmsss! Johan o Troyye somnade vid 9 redan.. men jag e vaken ja, i vanlig ordning=)
Imorgon blir det Sundsvall med familjen + svärmor, ska handla det sista till dopet och en massa annat, och innan vi åker hem ska vi in till mammi och bli bjuden på mat =)
Gud vad jag har blivit yr den senaste tiden, när Johan pratar säger jag bara ja ja ja... utan att hö ra vad han säger.. idag när han kom hem från jobbet, sa han... "jag har vurpat med cykeln..".."Jaha--" sa jag bara o gick förbi han...sen skratta han o sa de igen... VAAAA säger jag då.. men han skoja, skulle bara se om jag reagera!
Sedan idag, va det TREDJE dagen I RAD som jag låste ut mig...så Johan fick komma hem från jobbet och låsa upp... lägger grejjer överallt och vet aldrig vart jag har nått... skriver ofta fel och blandar ihop ord...
Jag skyller på ammningen!
Nej, jag gör ett nytt försök...
hahaha.. mycket o kommentera men roligt låter det då iaf då du skriver att du är rädd för bäver då du badar. Sötnos =) Men ångesten där är ju mindre kul, och att den kommer natt efter natt är konstigt. Du har väl inte tid att tänka på annat än Troy på dagarna så allt kommer då det lugnat ner sig kanske. Det går nog till sig ska du se! O sen alla dör vi en dag men jag är säker på att du jag o lilldojjdojj alltid kommer vara tillsammans. Puss o kram
Titti e bäst
Denna "dödsångest" känner jag igen, det började jag få när Loke föddes.. Jag tror det är för att vi vet att vi ha våra små hjärtan att ta hand om.. mer press.. Vad skulle hända med dom och hur skulle dom känna om en annan gick bort?!
Ta hand om dej babe!
Vet du vad jag tror? Du känner nu att livet är bra! Du är den du vill vara och är. Därför bearbetar du saker som hänt tidigare. Det går inte att bearbeta någoting innan man tagit sig ur det (tror jag utifrån mig själv). Dödsångesten och rädsla i allmänhet har nog också en stor tendens att dyka upp när man mår bra. Varför vara rädd för någonting alls om man inte mår bra eller lever som man vill/bör/ska. Jag har haft riktig dödsångest två ggr (med tanke på cancern) och båda gångerna har jag varit tillfreds med tillvaron, eller det är jag ju hela tiden egentligen men lite "extra" (ena gången gosade jag med Milton). Varför dö när man lever så bra, typ.
Ja du ser, jag är inte bara mamma utan hobbypsykolog också, haha. Tolka gärna detta helt fritt med en nya salt :)
Kram på dig
Välkommen in i klubben som förälder ;-)
Dödsångesten hör till, minns när jag första gången
efter min dotters födelse följde med en kompis till stan, satt och kunde nästan inte prata för tänkte hela tiden : Måtte hon inte köra ihjäl mig!..min dotter är idag 11 år och jag har fler barn med ångesten så fort det ska göras något finns kvar om än lite lättare :-)